Gåshud, presidenttal och stureplan...

Det verkar som att jag och eftersnacksförfattaren på Stureplan.se får gåshud åt samma saker...

Vi får gåshud vid de allra märkligaste tillfällen. När vi ser en amerikansk film där de begraver en mycket hjältemodig militär och tusen soldater skjuter enunison salut med sina gevär rakt ut i oändligheten och änkan i svart där borta står och gråter och hela det amerikanska folket står tyst och stilla och betraktar den tv-sända ceremonin, då får vi gåshud.

Vi får förvisso gåshud när folk säger pompösa saker i filmer över huvud taget. När Maximus vrålar ”What we do in life, echoes in eternity” i Gladiator. Eller när the president of the united states “we will not be extinct, today we celebrate the independence day” i filmen Independence Day. Men det är väldigt få saker som kan ge oss gåshud i verkliga livet. Knappt ett OS-guld för Sverige.
[stureplan.se]

När jag växte upp i USA hälsade vi flaggan med en trohetsed varje morgon i skolan. Jag växte upp med kommunisterna i Sovjetunionen som hotade att förinta världen och president Reagan som höll pampiga tal. Djupt rotad i ryggmärgen finns det en USA patriotisk känslan som gör att jag ryser åt presidenttal och hjältar i Hollywood filmer. Men vad har det här med ett eftersnack att göra?