Tuesday, January 25, 2005

Kommunismens fantastiska sjukvård på Kuba


I gårdagens Expressen kunde man läsa ett mycket intressant debattinlägg skriven av en Claes Eric Jarneberg. Jarneberg satt i ett Kubanskt fängelse i 3 år för att ha försökt smuggla ut sin familj från Kuba. Hans svenska familj vädjade till UD för hjälp då han fick ett flertal medicinska komplikationer i Kuba. Dåvarande utrikesministern Anna Lindhs svar var då "Kubansk sjukvård är mycket bra". Laila Freivalds vägrade även hon att befatta sig med ärendet. Media var samtidigt helt upptagen av en annan Kubasvensk som satt några mil bort på en amerikansk militärbas. ( Han levde antagligen mycket drägligare och bättre tillvaro än Jarneberg)

Jarnebergs berättelse är om ett fänglesesystem som påminner om medeltiden och en sjukvård som är sämre än det som fanns i Sverige på 40 talet. Debattinlägget finns inte på expressens hemsida tyvärr men det är skrämmande läsning. Det här är resultatet av kommunismen i praktiken och en brutal diktatur som styrts av Fidel Castro sedan 1959. Castro tog makten i en militärkupp och har behållt makten sedan dess. Kuba är en av de sista kommunistiska diktaturer kvar i världen.


Att vara läkare på Kuba är något annat än att vara det i Sverige. En kirurg kan tjäna 150 kronor i månaden. Nivån på sjukvården är ungefär densamma som i Sverige på 1940-talet. Apparaturen är gammal och trasig. Det råder brist på läkemedel, och när medicinen tar slut dröjer det veckor tills det kommer påfyllning. När jag hade hög feber och bad om smärtlindrande blev svaret: "Ta en kalldusch." Läkarutbildningen tar fyra år och påbörjas direkt efter grundskolan.

medfångar fick reda på att en annan intern som var hiv-smittad fick dubbel ranson med mat. Min medfånge var så utsvulten att han inte drog sig för att skaffa sig hiv, han också, för att få äta sig mätt.


Jag la den extra ranson bröd jag fick på takbjälkarna. Om jag inte gjorde så åt råttorna upp det på natten. Maten dög knappt som föda.

För varje vecka som gick blev jag allt sjukare. Jag förlorade synen på ena ögat, fick svåra infektioner, problemen med hjärtat förvärrades.

Jag satte mitt hopp till mitt hemland, Sverige. Jag trodde att Sverige var ett land som stod för humanitet och som ville sina medborgare väl. Men jag skulle bli grymt besviken.

Se även Utrikesdepartamentets rapport om mänskliga rättigheter.

Tack: Daniel S och Roland Pettersson.



2 comments:

Roland Pettersson said...

Det är väldigt konstigt att hur många negativa ögonvittnesskildringar som än kommer ut från Kuba så är det ändå den romantiserade positiva bilden som förhärskar hos våra sossepolitiker. Jag minns att Margareta Winberg sa i en tidningsintervju att hon gärna skulle vilja träffa Fidel Castro och att hon inte tror att förhållandena på Kuba är så dåliga som en del påstår.

Regeringens tjänstemän på Utrikesdepartementet har en helt annan och mera sann bild av dom dåliga förhållandena på Kuba. Varför lyssnar inte sossarna på sitt eget departement?

Utrikesdepartementet om Kuba I Utrikesdepartementet om Kuba II

Tor said...

Glöm inte Pierre Schori, Olof Palme och alla de andra.

Nu vänar vi väl bara på en hurtfrisk kommentar från Bulten i Bo om Abu Ghraib-fängelset och sen är lyckan gjord. :-D